(Detta är en text som skrevs till Kompass-Gruppens årliga Bilans-möte för att utveckla det politiska perspektivet på Internationell och Nationell nivå som bas för vårt arbete.)
2025 innebar fortsatt krig mellan Ryssland och Ukraina, en bräcklig vapenvila i Gaza (med fortsatta dödande) ett fruktansvärt blodigt inbördeskrig i Sudan, Israels bombande av Libanon samt en rad stora, dock under mer eller mindre liberalt-demokratiska förtecken, uppror i Sydkorea, Turkiet och Serbien. Utöver dessa pågår ett femtiotal mindre medialt uppmärksammade konflikter runt om i världen. I skrivande stund har USA bombat Venezuela och “kidnappat” dess president Maduro och ett kraftigt uppror rasar i Iran. Detta har följts av att Israel och USA startat ett massivt krig mot Iran och försöker tvinga fram ett nytt styre och oskadliggöra det Iranska hotet en gång för alla, något som får kraftiga återverkningar på såväl världsekonomin, främst pga oljepriserna, och leder till ökande internationella spänningar.
Ytterst avgörande och som inramning av hela världssituationen är dock den imperialistiska rivaliteten mellan USA och Kina. Kina fortsätter att växa både ekonomiskt och militärt samt med sina imperialistiska intressen över hela världen, och USA ställs nu inför en allt större utmaning gällande den dominans man så länge innehaft. Agerandet i Venezuela (och hoten om Grönland) måste ses i ljuset av detta. Utöver ekonomiska intressen som olja eller andra naturtillgångar ser det ytterst ut att handla om att säkra sin dominans på “sin egen bakgård” och sända en tydlig signal till de som närmar sig, eller redan befinner sig i djupa ekonomiska och politiska samarbeten med, Kina (och för den delen Ryssland). Detta är en del av Trumps allt mer yviga kamp för att hamra fram en ny världsordning som, även om Trump definitivt har sitt eget tillvägagångssätt, samtidigt ligger i kontinuitet med Biden-administrationens politik - och för rädda upp det faktum att USA är på gränsen till bankrutt.
Donald Trump inledde föregående år (2025) med att annonsera nya tulltariffer och markerade att Europa måste i högre utsträckning klara sig - och betala själva - gällande sin säkerhet. Detta har skapat en stor oro inom EU och NATO och lett till en kraftig upprustning, samt propaganda om “krigsmedvetenhet”. I Sverige fullbordades NATO inträdet och statsminister Kristersson uttalade att “Vi är inte i krig, men heller inte i fred”.
2026 är därför behovet av ett proletärt och internationalistiskt initiativ större än någonsin. Utvecklingen tar fler och fler steg mot ett världskrig. För att få ett slut på att arbetare slaktar varandra i krig för sina herrars skull, eller att legitimt missnöje leds in i borgerliga banor, krävs en högre nivå av klasskamp, på internationell nivå. I Sverige ser vi dock, för tillfället, endast mindre spår av detta.
Förståelsen av dagens kapitalism och klasskamp måste ses utifrån krisens återkomst i början av 1970-talet, keynesianismens slutgiltiga bankrutt som ett resultat av den fallande profitkvoten när efterkrigstidens boom avtog och lånepolitiken inte gick ihop längre. Inflation samtidigt med arbetslöshet (i hela västvärlden, Sverige inte undantaget), slopandet av Bretton Woods, oljekris - allt med en profitkris som underliggande grund. Ett internationellt utbrett fenomen som för industrin (och för arbetare) tog sig uttryck i till exempel stålkrisen och i Sverige inte minst varvskrisen på 1970-talet. Svaret för kapitalet blev omstrukturering.
Borgarklassens hårda kamp och omstrukturering av produktionen för att rädda sina profiter ledde till avgörande förändringar. Den tunga industrin fick mindre betydelse, istället med framväxt för bland annat mikroelektronik, informationsteknik och service. Från 1,4 miljoner arbetande i industrin i Sverige i början av 1970-talet till knappt 600 000 idag. Samtidigt har servicesektorn växt fram till den överlägset största delen, med 70-80% av alla arbetande.
Detta har på ett avgörande sätt förändrat arbetsmarknadens strukturering och arbetarklassens komposition och med detta även självbild. Borta är mycket av den grundläggande arbetaridentitet som så tydligt fanns knuten till fabriken, bruket och orten där man, och så många andra, arbetade och levde sina liv tillsammans. Idag har vi alltså en dominerande servicesektor som samtidigt är väldigt heterogen: akademiker och helt outbildade, mängder av anställningsformer (timvikarie, fast anställda, visstidsanställda, bemanningsföretag och ofrivilliga F skattare) om vartannat, med skilda löner, villkor och även "livsstil" och boendeformer och en nästintill obefintlig klass-gemenskap.
På 1970- och 80-talen möttes åtstramningarna av en våg av vilda strejker som visade på behovet att gå utanför fackets ramar för att kämpa. Samtidigt står det klart att det slutade i ett nederlag - kapitalet lyckades med att flytta produktion till områden med låga löner och kostnader och omstrukturera produktionen, ekonomin och klassen.
Från 1990-talet minskade strejkerna och den senaste 10-15-årsperioden har varit den med minst strejkaktivitet sedan detta började mätas. Det är uppenbart ett mycket tufft läge med en så annorlunda arbetsmarknad, en uppsplittrad klass och så mycket kamptradition och erfarenheter som fallit i glömska.
Samtidigt finns åtminstone ett par exempel från senare år som bör uppmärksammas; den vilda strejken på Pendeltågen i Stockholm 2023, utomfackliga stormöten i Bergslagen 2024 samt en mindre vild strejk bland Volt bud 2025. Dessa är lovvärda och viktiga, och det är med utgångspunkt från denna typ av kamp klassen måste utvidga sina strider och med tiden - vilket är helt avgörande - ge dem en mer politisk karaktär. Utgångsläget är svårt för dagens splittrade klass, men den nya klassmedvetenhet som behöver växa fram måste gå via självständig, utomfacklig kamp - det enda sättet att ta kampen till en högre nivå.
Den politiska situationen i Sverige 2026 inom den kapitalistiska vänstern är starkt dominerat av ”solidaritet med Palestina” och hycklande "anti-imperialism" (ett internationalistiskt perspektiv är helt frånvarande) samt i allmänhet av det faktum att 2026 är ett valår. Här befinner det sig i något av ett dödläge. Samtidigt som SD ligger stabilt på lite över 20% av rösterna, så är deras fortsatta inflytande dock beroende av en “borgerlig” regering, men i opinionsmätningarna leder fortfarande de röd-gröna (om än knappt och marginalen minskar) och flera partier på högerkanten har så lite stöd att de riskerar att trilla ur riksdagen.
Ingenstans syns någon opinion eller kritisk inställning till vare sig NATO-medlemskapet eller upprustningshetsen i allmänhet och borgarklassen spelar hårt på såväl “ryss-skräck”, en orolig omvärld som på en “galning i vita huset”. Högern och vänstern hjälps åt att piska upp upprustning- och krigshetsen. Samtidigt tycks ingen ha en lösning på den ur ekonomisk och social vinkel allvarligaste frågan här i Sverige: den tredje högsta arbetslösheten i Europa, ca 9%.
En klassagenda är i deras värld naturligtvis helt främmande, men givetvis i den verkliga världen högaktuell: Förutom den nämnda arbetslösheten så fortsätter spridningen av osäkra arbetsvillkor, hetsiga arbetsförhållanden med dödsfall (en i veckan 2025) och skador till följd av arbetet och - trots inflationens relativa återhämtning sedan 2022-2023 - de höga levnadsomkostnaderna. Istället för utgångspunkt i klass och kamp för kollektiva intressen dominerar alltjämt den individualistiska och splittrande identitetspolitiken - i både dess “vänster-” och konservativa högervarianter.
Det brutalare arbetslivet, rasism och splittring, de ökade levnadsomkostnaderna och en stat som fortsätter strama åt för att bekosta upprustning och krigsförberedelser - behovet av kamp finns här och nu, och det blir allt mer bråttom att ta den till en högre nivå. För detta behöver arbetarklassen inse vår gemensamma position och den styrka vi besitter om vi agerar kollektivt. För perspektivet att utveckla denna kollektiva kamp kommer det vara nödvändigt att försöka överbrygga splittringen mellan organiserade och oorganiserade arbetare då organisationsgraden idag bara är 58% inom LO. Vi måste också se de nationalistiska myterna för vad de verkligen innebär: klassamarbete och att arbetare ställs emot varandra istället för att vi ställer klass mot klass. Genom kamp och solidaritet måste arbetarklassen inse att vi har gemensamma intressen med arbetare över hela världen. Och inte med några “folk” eller nationer!
Det är därför som No War But the Class War-initiativet är så viktigt. I en tid när kapitalismens kris så tydligt och allt hastigare driver mot krig och hotar oss alla med ett rent barbari så är det av yttersta vikt att genuina internationalister kan samlas. Med dessa kommitteer kan vi tillsammans föra det internationalistiska budskapet på ett mer effektivt sätt till klassen och dess strider. För i slutändan är det bara vi, arbetarklassen, som kan stoppa krig och förhindra de som är under förberedelse. Om vi agerar självständigt som en klass, och inte nation, kan vi inte bara försvara våra levnadsvillkor, förhindra eller stoppa krig, utan förändra en hel värld. Självständig arbetarkamp och internationalism - detta är vad 2026 måste handla om. Såväl här i Sverige, som internationellt.
Våra uppgifter kommer inte att bli enklare 2026 än 2025, men det finns inget alternativ: vi måste fortsätta med politiska klargöranden om hela kapitalismens imperialistiska karaktär, och att arbetarklassen inte har intresse av att stödja någon av dess fraktioner. Sprida vår ståndpunkt om behovet av arbetarklassens självständiga kamp utan parlamentariska illusioner och utanför fackföreningarna. Och inte minst, kämpa för att bidra till att bredda kampen mellan olika grupper av arbetare och över nationsgränserna och mot kapitalismen som helhet. Detta måste leda fram till skapandet av ett internationellt utbrett revolutionärt arbetarparti, det oundgängliga vapnet för att störta hela det kapitalistiska systemet. I en värld som driver mot ett tredje världskrig och miljökatastrof har vi ingen tid att förlora.
-- Kompass-gruppen