"En stor man är inte stor, därför att hans personliga säregenheter sätter en individuell prägel på stora historiska händelser utan därför att han besitter säregenheter som gör honom mest ägnad att tjäna sin tids stora samhälleliga behov, vilka uppstått under inverkan från allmänna och speciella orsaker."

Så skrev Plekhanov år 1898. Roy var verkligen ingen ”stor man”, inte ens med vänsteristisk måttstock. Det är verkligen anmärkningsvärt att vänsteranhängare, som lyckats skapa personkulter kring mediokra figurer som Stalin och Mao, inte gör detsamma när det gäller Roy. Var Roys ståndpunkter så pass farliga för vänstern att de helt enkelt var tvungna att tysta honom och hans verk? Det var inte Roys skrifter i sig som var skadliga för vänstern, utan det han representerade: en växande arbetarrörelse i Indien. På vilket sätt menar vi att Roy inte var någon ”stor man”? Det är just på grund av att det inte var Roy specifikt som var ”stor”, utan den sociala rörelsen som han representerade och försvarade tills han själv också gick tillbaka politiskt i samband med att arbetarrörelsen förlorade styrka. Roys ståndpunkter kan inte förstås i ett vakuum utan endast i sammanhang med den sociala rörelsen som fanns världen över vid den tiden. Om något, så tillåter Roys liv oss att dra flera viktiga lärdomar om politisk aktivitet även i vår egen tid. Så, även om Roy är ämnet, var det den sociala rörelsen som kommer att skrev hans livshistoria.

== §

När Roy övergick från nationalism till kommunism hade Indien redan en spirande arbetarrörelse. Feodalherrarna hade utsatts för ett allvarligt bakslag 1857 och förlorat all faktisk makt i landet. Vid sekelskiftet hade Indien redan genomgått en betydande kapitalistisk utveckling och hade därmed också fått en växande arbetarrörelse.

"Mellan 1882 och 1890 bröt det ut tjugofem betydande strejker i Bombay och Madras, samt flera stora strejker i Bombay 1892–93 och 1901. En ny militant ton var tydlig bland jute-arbetarna i Calcutta i mitten av 1890-talet, vilket ledde till att Indian Jute Mills’ Association i april 1895 bad Bengals regering om ”ytterligare polisövervakning” för att stävja ”upplopps-artade sammanslutningar” bland fabriksarbetare." (Sumit Sarkar, Modern India, p. 53)

År 1908 hade cirka 65 000 textilarbetarna i Bombay gått ut i strejk mot gripande av den nationalistiske ledaren Tilak. Även om det utan tvekan fanns en aggression inom arbetarklassen och en ökad kampvilja bland arbetarna, riktades denna in i den borgerligt-demokratiska rörelsen snarare än in i arbetarnas självständiga klassrörelse. Andra internationalen hade inte ägnat tillräcklig uppmärksamhet åt masskampen i Asien, vilket i sin tur visade på dess brist på internationalism, något som kritiserades av Luxemburg och Lenin.

Men det var 1918 som den avgörande vändpunkten inträffade. Oktoberrevolutionen hade visat hela världens exploaterade arbetare att kapitalismen måste störtas och att det var just arbetarklassen som hade förmågan att leda denna rörelse. Flera stora strejker bröt ut i Indien efter oktoberrevolutionen i Madras och Bombay. Båda städerna hade en betydande arbetarklass och en lång tradition av strejker. Redan 1917 hade försämrade arbetsvillkor lett till spontana utbrott av lockouter och strejkvakter i Ahmedabad, Bombay och Madras. År 1918 hotade strejker att bryta ut i fabrikerna (både indiska och brittiska) i takt med att förhållandena i fabrikerna försämrades. Liksom i Frankrike och Schweiz lutade arbetarna i Indien starkt åt ”arbetarismen” (ett hyllande av manuellt arbete) och fastnade i dess begränsningar. (skråanda) Strejker förlikades mycket ofta mellan guvernörerna och arbetardelegationerna. Tvister mellan fabriksägare och fabriksarbetare löstes vid förhandlingsbordet och arbetarna hade ännu inte skapat en tydlig klassidentitet. Detta gjorde arbetarna mottagliga för påverkan från nationalisterna. År 1918 ledde B.P. Wadia bildandet av fackföreningen i Madras. Kongressen i Bombay-presidiet började inkludera syndikalistiska fackföreningar i sin organisation (järnvägsfacket, press- och tryckerifacket, postfacket etc.) och arbetarna gjorde verkliga försök att sprida strejken över hela landet, åtminstone inom sin egen bransch. Men strejkerna begränsades i allmänhet inte ens till en viss bransch utan mycket ofta till en viss region. Arbetardelegationer sändes ut endast för att förhandla, och om förhandlingarna misslyckades följde våldsamheter. Detta lamslog arbetarrörelsen, som hade vuxit till att omfatta flera hundra tusen arbetare över hela landet. Men angreppet kom inte framifrån utan bakifrån. Kongressen ingrep i alla strejker för att medla i konflikterna och rikta arbetarnas kampvilja specifikt mot brittiska fabriker, trots att de indiska fabrikerna hade sämre löner och arbetsvillkor. Den spirande klassolidariteten som bildats mellan europeiska och indiska arbetare under strejkerna i Jamshedpur skulle begravas. Fackföreningarnas mest skamlösa attityd visades i Madras 1918. Arbetarna vid Buckingham & Carnatic Mills i Madras såg oktober som ett tecken på att rikta sin kampvilja mot kapitalisterna och iscensatte en lockout och skickade delegationer, inte till guvernörens residens, utan till de järnvägsarbetare som också strejkade. Men Wadia ville inte veta av något sådant. Istället sa han till arbetarna:

"Om ni genom att strejka skulle drabba Binny & Co:s ekonomi, skulle det inte göra mig något, eftersom de tjänar gott om pengar; men i och med ett sådan gärning skadar ni de allierades sak. Våra soldater, som måste ha kläder, kommer att drabbas av besvär, och vi har ingen rätt att besvära dem som utkämpar vår kungs strider, bara för att några få européer med anknytning till fabrikerna och denna regering uppträder på ett dåligt sätt. Därför skall vi inte ha några strejker."

Redan från början vägrade Kongressen och nationalisterna att tolerera någon utvidgning av klasskampen. Kongressen beslutade att så snart som möjligt kväva arbetarrörelsen och hade inga bekymmer med detta. Hämmade av denna politik blev arbetarna i fabrikerna i Madras, som hade visat de första tecknen på politiskt medvetande, byte för borgerliga provokationer som 1921 splittrade och krossade arbetarna längs kastgränserna. Men det korta mellanrummet 1918–1921 gav ”tillräckligt med kött på benen” för sådana som Roy att visa att arbetarna i kolonierna redan hade börjat uttrycka klassolidaritet.

== §

Roy var först grundare av Mexikos kommunistiska parti. Det var genom detta som Kommunistiska internationalen (Komintern) hade fått kännedom om Roy och bjudit in honom att delta i den andra kongressen samt att bilda ett kommunistiskt parti. Indiens kommunistiska parti (CPI) bildades 1920 i Tasjkent. Men detta utgjorde endast en mindre del av hans liv. Roy var mycket mer fokuserad på Komintern och dess verkställande utskotts (på engelska “Executive Committee”, förkortat EC) verksamhet. Det var 1920 som Roy gjorde sig känd. Fram till 1920 hade ”koloniernas frigörelse” varit heligt bland alla kommunister. Till och med Luxemburg stödde Armeniens nationella befrielse. Men 1920 utmanades Lenin i denna fråga av någon som själv kom från en koloni. Vid den andra kongressen ifrågasatte Roy Lenins stöd för nationell befrielse i kolonierna. Istället avvisade Roy (som hade bjudits in av Lenin för att utarbeta hans kompletterande teser) både en enhetsfront i kolonierna och att nationell befrielse var något som borde stödjas. Roy uttalade sig tydligt mot varje samarbete med borgerskapet:

"Man kan urskilja två rörelser som med varje dag utvecklas allt längre ifrån varandra. Den ena är den borgerligt demokratiska nationalistiska rörelsen, som strävar efter politisk befrielse samtidigt som den vill bevara den kapitalistiska ordningen; den andra är de egendomslösa böndernas kamp för att befria sig från alla former av exploatering. Den första rörelsen försöker, ofta med framgång, kontrollera den andra; Kommunistiska internationalen måste dock kämpa mot all sådan kontroll, och utvecklingen av klassmedvetandet hos de arbetande massorna i kolonierna måste följaktligen inriktas på att störta den utländska kapitalismen."

Roy gjorde det helt klart att revolutionen i öst endast kommer att äga rum om proletariatet i Europa, som hade en längre socialistisk tradition, stod vid rodret:

"Det är utan tvekan proletariatet i de industrialiserade länderna i Europa och Amerika som står i spetsen för världsrevolutionens arméer"

Roys ifrågasättande av Lenin tvingade fram att uttrycket ”borgerligt demokratisk” övergavs till förmån för ”nationalrevolutionär”, men varken Lenin eller Roy eller ens hela Komintern hade någon klar uppfattning om vad denna ”national revolutionära” rörelse egentligen skulle innebära. I hela Komintern var det högst oklart vad ”national revolutionära” rörelser var och hur kommunisterna kunde stödja dem.

Men Roys ståndpunkt i den nationella frågan var, även om den var välkommen, oklar. Roy drog fel slutsatser av den revolutionära vågens tillbakagång. Roy betraktade revolutionen i öst som en nödvändig förutsättning för att revolutionen i Europa skulle segra.

"Var ligger då den brittiska bourgeoisiens styrka? Att döma av de industriella förhållanden som råder på de brittiska öarna för närvarande skulle det kunna tyckas som om den kapitalistiska ordningen i Storbritannien, om dess resurser var begränsade till öarnas produktivitet och kontinental-Europas konsumtionskraft, utan tvekan skulle befinna sig på gränsen till sammanbrott. Men trots alla sina kroniska motsättningar och de svårigheter man har med att återuppbygga hemlandets industriella struktur på samma nivå som före kriget, visar sig den brittiska kapitalistklassen vara ganska fast i sin makt. Den lyckas fortfarande lura en del och tvinga övertala en annan del av proletariatet. Innehavet av det vidsträckta icke-europeiska imperiet och kontrollen över det nyskapade ekonomiska beroendet som kontinentala Europa har reducerats till ger det brittiska kapitalet ett mycket stort handlingsutrymme, vilket gör det möjligt för det att behålla sin position hemma och samtidigt säkra sin internationella makt. Ekonomisk och industriell utveckling i de rika och tätbefolkade länderna i öst skulle ge västerländskt kapital ny kraft. Det finns stora möjligheter i dessa länder som kommer att tillhandahålla billig arbetskraft och nya marknader som inte kommer att uttömmas på länge. Därför är förstörelsen av dess monopolistiska rätt till exploatering i det vidsträckta östra koloniala imperiet en avgörande faktor för den slutgiltiga och framgångsrika omstörtningen av den kapitalistiska ordningen i Europa."

Förutom att han var alltför ekonomistisk betraktade Roy felaktigt cirkulationen det vill säga marknaderna, som orsaken till den kapitalistiska krisen, utan att se motsättningen mellan lönearbete och kapital samt den sjunkande profitkvoten på hemmamarknaden som krisens grundläggande orsak. Men Roy försummade också de politiska orsakerna. Han såg borgarklassens styrka som ”akilleshälen” för nederlaget i Europa, istället för att ta hänsyn till historiska orsaker. För att fritt citera Luxemburg hade arbetarna haft stort förtroende för Andra internationalen och dess partier, och deras svek hade en djupgående inverkan på arbetarklassen. Kommunisternas sena utträde ur Tysklands oberoende socialdemokratiska parti (USPD) hade förvirrat arbetarna ytterligare. Övergivandet av den revolutionära linjen inom Tysklands kommunistiska parti (KPD), Zinovjevs opportunism som utnyttjade sin makt som ordförande för Exekutiv kommittén för att hindra vänster-fraktionen i Italienska socialistpartiet (PSI) från att bryta med PSI och bilda en sektion av Komintern var alla händelser som gått Roy helt förbi.

En annan stor svaghet i Roys text låg i tvetydigheten kring revolutionen i öst. Roy ansåg fortfarande att borgerligt demokratiska revolutioner, även om de inte skulle stödjas, ändå var ”revolutionära”, dvs. han hade ännu inte insett dessa rörelsers kontrarevolutionära karaktär. Till och med i sitt inlägg angående den nationella och koloniala frågan sade Roy:

"I sin första utvecklingsfas måste revolutionen i kolonierna genomföras enligt ett program med rent småborgerliga krav, såsom jordfördelning och så vidare."

Även om Roy argumenterade mot antagandet att borgerskapet måste tillåtas ta ledningen, betraktade han fortfarande saker och ting i ”etapp-visa” och nationella termer, det vill säga: även om världsrevolutionen var en förutsättning för socialismen, kunde revolutioner äga rum vid olika tidpunkter och på olika sätt i olika regioner. Världsrevolutionen innebar inte att klasskampen skulle bryta ut samtidigt överallt. I marxistiska termer var generaliseringen av klasskampen förlorad i Roys verk. Roys internationalism hade lite mer gemensamt med Trotskijs men denna fråga plågade hela miljön vid den tiden. Det fanns andra som påpekade Roys brister i hans teser om den nationella frågan. Sultanzade, delegaten från Persien, påpekade att Roy, genom sin överbetoning av revolutionerna i öst, tenderade att överskatta proletariatets styrka mot attacken från världskapitalet.

"Kommer arbetarna i det landet att kunna stå emot angreppet från hela världens bourgeoisie utan hjälp från en stor revolutionär rörelse i England och Europa? Självklart inte. Förtrycket av revolutionerna i Persien och Kina är ett tydligt bevis på detta."

Men vad den politiska rörelsen ännu inte hade insett var att den revolutionära vågen hade börjat avta, och Kominterns krypande opportunism speglade detta faktum. Roys egen 31förvirring kring nationell befrielse kan bäst sammanfattas med hans egna ord:

"I de underutvecklade länderna är den nationella revolutionen ett steg framåt. […] Befolkningen i de exploaterade länderna, vars ekonomiska och politiska utveckling inte kan fortskrida, måste genomgå andra revolutionära faser än de europeiska folken. Den som anser att det är reaktionärt att hjälpa dessa folk i deras nationella kamp är själv reaktionär och talar imperialismens språk."

Är dessa människor endast arbetare och småbönder utan egen mark, eller är de ”alla folk”? Sådana frågor diskuterades inte.

Trots bristerna i Roys teser som diskuterats ovan uttryckte de en bestämd ifrågasättning av nödvändigheten av nationell befrielse, men framställda på ett så förvirrande sätt att det innehöll allvarliga brister. Uppmuntrade av Lenin utvidgade Roy och Abani Mukherjee sina teser för att krossa begreppet ”halv feodalism” och förberedde en bok, India in Transition (1922). Tvetydigheterna i den nationella frågan skulle komma att hemsöka Roy. Zinovjev var ordförande vid Österns folkkongress som hölls i Baku 1920 och började öppet uppmana till pan-islamism mot Storbritannien och uppmanade de afghanska stammarna (likt vad tyskarna försökte 1914) att delta i en jihad mot det brittiska imperiet. Roy tog avstånd från kongressen, som han beskrev som ”Zinovjevs cirkus”.

En av de sista relevanta artiklarna om den nationella frågan som Roy skrev var 1924 med titel The Second International & the Doctrine of Self-Determination. Här kritiserade han återigen nationellt självbestämmandet och skrev:

"Den självbestämmanderätt som det indiska borgerskapet kräver är endast rätten till en liten andel av den ekonomiska exploateringen och den politiska förvaltningen"

Han angrep Gandhis ”icke samarbetsrörelse”, men han kunde, som han påpekade i sin artikel, inte inse hur arbetarna själva nu ställde helt och hållet borgerliga krav. Den politiska förvirring som hans tidigare skrifter om nationell befrielse hade orsakat ledde till den opportunistiska linjen i hans pamflett:

"Folken i kolonierna kan inte få rätt till självbestämmande om inte krig förklaras mot imperialismen."

Det fanns tecken på vad som skulle komma.

Ungefär samtidigt som han skrev sin artikel 1924 började Roy röra sig ytterligare mot stalinismen. Förutom att han röstade för Trotskijs uteslutning skickades han till Kina för att medla i en tvist mellan Borodin och Kuomintang. Ungefär vid denna tid hade Roy kommit att acceptera ”enhetsfronten”. 1927, vid det kinesiska kommunistpartiets (KKP) femte kongress, löd Roys rapport:

"Vi är på väg tillbaka till den situation som ledde fram till första världskriget 1914. Kampen om marknaderna är ett utmärkande drag i dagens internationella läge. Till följd av den tilltagande konkurrensen står världen inför hotet om ett nytt krig, ett krig som kommer att bli ännu mer betungande och förödande än det förra. De koloniala folkens uppror har å andra sidan minskat möjligheterna att skapa marknader utomlands. Faktum är att marknaderna i ett antal koloniala länder redan har krympt avsevärt."

Där ligger kärnan i Roys kapitulation inför stalinismen. Roy kom därmed att fullt ut stödja nationell befrielse som ett ”krig mot imperialismen”. I stället för att betrakta nationell befrielse som kontrarevolutionär, betraktade Roy och Komintern nu den fullt ut som ett ”skydd mot imperialismen”, oavsett om den genomfördes av arbetarna eller av kapitalisterna själva. Naturligtvis var Roy aldrig så dum att han gjorde samma påståenden som Mao, men opportunism och brist på klarhet i den nationella frågan leder oss bort från revolutionens väg och mot kontrarevolutionen.

== §

En fråga som märkbart har utelämnats är Roy och CPI. Även om Roy spelade en mer framträdande roll som medlem av exekutivkommittén – innan han uteslöts för sitt stöd till “KPD-Opposition” (KPO) i Tyskland – hade han också en roll att spela i bildandet av CPI. Även inom CPI kämpade Roy i början av 1920-talet mot just de ståndpunkter som han skulle komma att försvara 1927. Det fanns redan inom CPI de som stödde en “bred front” allians med nationalister mot den brittiska imperialismen. Denna fraktion hade omgrupperat sig i Berlin och kallades ”Berlin-gruppen”, med ledning av Virendranath Chattopadhyay. 1921 lade Virendranath, tillsammans med G. A. K. Lohani, Panduram Khankhoje och andra, fram ett dokument med titeln Theses on India and the World Revolution, som hävdade att Indien var ”halvfeodalt” till sin natur och motsatte sig Roys ståndpunkt vid den andra kongressen. Roys åsikter om andra indiska revolutionära gruppers verksamhet hade enorm tyngd och han ansågs vara den mest effektiva talesmannen när det gällde den indiska frågan, men i verkligheten hade CPI redan börjat distansera sig från Roy när Roy började avvika från sin ståndpunkt från 1920. Men i början av 1920-talet ledde Roy en stark opposition mot alla dessa strömningar. Han motsatte sig den “breda front” nationalismen som Barkatullah förespråkade och föredrog att CPI skulle distansera sig från Kongressen. I slutändan var det Kommunistpartiet i Storbritannien (CPGB) som Kominterns exekutivkommitté använde för att få direkt kontroll över CPI 1924. Exekutivkommittén hade beordrat att CPGB och CPI skulle ha ett nära samarbete av uppenbara skäl. För att ta kontroll över CPI skapade exekutivkommittén ”Indiska utrikesbyrå” med brittiska och indiska medlemmar. Byrån upplöstes nästan omedelbart. I ett brev till Petrov skrev Roy:

"Vår byrå fungerar inte bra. Särskilt den brittiska delen av arbetet är mycket otillfredsställande. I motsats till det brev vi fått från dig har vi fått information från det brittiska partiet om att representanten där har återvänt från Moskva med nya instruktioner som helt avvisar den nya linje vi följt hittills. Enligt dessa nya instruktioner tar det brittiska partiets kolonialkommission på sig det högsta politiska ansvaret för arbetet i Indien, Egypten och andra kolonier. Detta har redan lett till dubbelarbete och arbete i fel riktning. Det brittiska partiet utgår från antagandet att eftersom de inte har gjort någonting i Indien, så finns det ingenting alls där, och att de måste börja om från början. Eftersom jag inte vill skapa en konflikt har jag överlämnat hela det belopp som beviljats för vårt byrås arbete i de brittiska kolonierna till det brittiska partiet."

Fram till Kominterns 9:e plenum 1928 förblev Roy vid rodret för de indiska arbetetet. Men 1928 avsattes Roy och ersattes av S. V. Ghate och D. A. Naoroji, som båda stödde indisk nationalism och stalinism. Benn Bradley och CPGB fick full kontroll över CPI kort därefter. 1929 uteslöts Roy ur Komintern. Han avsade sig kommunismen och kom att stödja andra världskriget innan han började predika om ”radikal humanism”.

== §

Trots tillbakagången i hans liv ger Roy oss en intressant inblick i vad som kan hända om vi inte är tydliga i nyckelfrågor som den nationella frågan. Att öppna dörren för opportunism är det som ruttnar varje individ och parti inifrån. Kunde Roys förvirring ha övervunnits? Självklart. Det lysande exemplet är den italienska vänstern som drog korrekta lärdomar av proletariatets erfarenheter, inklusive ett avståndstagande från nationell befrielse efter massakern i Kina. Men förutsättningen för denna klarhet är kommunisternas politiska organisation. Vad Roys liv lär oss är just att individuell militans är omöjlig och att det är endast som organisation som vi kan arbeta för kommunismen, för en utvidgning av klasskampen och för att förhindra en tillbakagång från de smärtsamma lärdomar som kommunister och arbetare har dragit under århundraden.

-- Betov _

Class War (South Asia) _

Februari 2026